Vilken ovanlig november månad vi haft, den annars mörka och trista månaden har varit ömsom regning och ömsom solig. Värmen har funnits vissa dagar, november som brukar vara så kall annars, idag när jag tittar ut så är det vitt av frost. Bara snön kommer till första advent och lyser upp mörkret så får man vara nöjd.
Och att det inte blir slask och halka av det hela utan att det får ligga och vägarna håller sig torra och fina.
Gillar inte november sådär annars för det händer mycket tråkiga saker i vår familj och släkt just i denna månad.
Och så även denna mörka november, min "fille"-farbror avled den 8 november, min kusin och faster fanns hos honom hela sista dagen och höll hans hand in i det sista. Skönt att veta att han inte var ensam sin sista stund på jordelivet. Nu återser han snart mina föräldrar och andra nära och kära. Jag tror på livet efter detta som man går igenom. Ett liv i ljus och glädje, utan smärtor och sorg. Att ständigt få skratta och känna glädje, se sin familj som man lämnar kvar, ser hur de sörjer och sänder minnen och glädjen som får sorgen att kännas lättare att bära.
Var tid i livet har sin gång, men man saknar alla som försvinner och sörjer att man inte tagit reda på tiden bättre. Som in farbror som var mycket delaktig och deltog i familjestunder så ofta de kunde och hade tillfälle.
Glad över mailet jag skrev till farbror som han fick uppläst sista tiden han levde, inte lätt att skriva brev till någon som man vet kommer att försvinna ur ens liv, men vet nu att det skänkte mycket glädje till honom så glad att jag fick modet att skriva. Önskar mer av mig själv, att man agerar och inte bara tänker att man ska göra saker.Utan också gör dem.
Men visst finns det glädjestunder i denna dystra månad, någon fyller år, tjejmiddag, dessa viktiga stunder som man ska vara rädd om med sina vänner. De finns kvar när det blåser hårt och man känner sig helt borta i livet, men man måste våga sträcka ut handen och be om den hjälp man behöver. Inte säkert att den som står där och vill hjälpa vet hur den ska göra eller vad man ska säga. Det krävs mod från båda håll för att våga både ge och be om hjälp.
Sen fortsätter min vandring genom livet med halvt sjukskrivning, vattengympa och andra aktiviteter för att stärka min kropp så jag klarar jobba heltid igen och även att man orkar göra precis det man tänkt sig när man vaknar upp på morgonen. Känner sån styrka från min dotter och min kille, min bästa vän, min familj och mina andra vänner, de hjälper mig att försöka äta rätt så min vikt rasar av mig, nästan lika svårt som för en alkolist att sluta dricka sprit. Det var lättare att sluta röken än att sluta med sockret kan jag lova. De puffar mig och motiverar mig att orka träna trots värkande kropp, måste ju träna om jag ska bli bättre.
Ha de skönt i adventsljuset och vara rädda om varandra...KRAM
Och att det inte blir slask och halka av det hela utan att det får ligga och vägarna håller sig torra och fina.
Gillar inte november sådär annars för det händer mycket tråkiga saker i vår familj och släkt just i denna månad.
Och så även denna mörka november, min "fille"-farbror avled den 8 november, min kusin och faster fanns hos honom hela sista dagen och höll hans hand in i det sista. Skönt att veta att han inte var ensam sin sista stund på jordelivet. Nu återser han snart mina föräldrar och andra nära och kära. Jag tror på livet efter detta som man går igenom. Ett liv i ljus och glädje, utan smärtor och sorg. Att ständigt få skratta och känna glädje, se sin familj som man lämnar kvar, ser hur de sörjer och sänder minnen och glädjen som får sorgen att kännas lättare att bära.
Var tid i livet har sin gång, men man saknar alla som försvinner och sörjer att man inte tagit reda på tiden bättre. Som in farbror som var mycket delaktig och deltog i familjestunder så ofta de kunde och hade tillfälle.
Glad över mailet jag skrev till farbror som han fick uppläst sista tiden han levde, inte lätt att skriva brev till någon som man vet kommer att försvinna ur ens liv, men vet nu att det skänkte mycket glädje till honom så glad att jag fick modet att skriva. Önskar mer av mig själv, att man agerar och inte bara tänker att man ska göra saker.Utan också gör dem.
Men visst finns det glädjestunder i denna dystra månad, någon fyller år, tjejmiddag, dessa viktiga stunder som man ska vara rädd om med sina vänner. De finns kvar när det blåser hårt och man känner sig helt borta i livet, men man måste våga sträcka ut handen och be om den hjälp man behöver. Inte säkert att den som står där och vill hjälpa vet hur den ska göra eller vad man ska säga. Det krävs mod från båda håll för att våga både ge och be om hjälp.
| Ankh-korset: Evigt Liv |
Sen fortsätter min vandring genom livet med halvt sjukskrivning, vattengympa och andra aktiviteter för att stärka min kropp så jag klarar jobba heltid igen och även att man orkar göra precis det man tänkt sig när man vaknar upp på morgonen. Känner sån styrka från min dotter och min kille, min bästa vän, min familj och mina andra vänner, de hjälper mig att försöka äta rätt så min vikt rasar av mig, nästan lika svårt som för en alkolist att sluta dricka sprit. Det var lättare att sluta röken än att sluta med sockret kan jag lova. De puffar mig och motiverar mig att orka träna trots värkande kropp, måste ju träna om jag ska bli bättre.
Jag hyser stor respekt och beundrar till de som är med om olyckor och klarar träna upp sig och komma tillbaka, man börjar förstå vilket jobb de gör för sig själva. Viljan och styrkan som finns i deras kroppar och själar, vilken levnadsvilja det finns. Och då är inte mina problem så stora längre, trots att den smärta jag känner kan ingen annan uppleva och inte heller jämföras med andras smärta. Alla upplever olika sortsers smärta, men kan säga att tröskeln för smärta blir högre och högre. Hur man nu kan bli van smärta, men så känns det.
Så man får kämpa vidare, vill ju delta i livet med rusande fart och hoppa och studsa, sitta och mysa utan att behöva gå upp och vandra runt för att kunna sitta igen. Och det är ju bara jag själv som kan göra allt det här, men utan det stöd jag har från alla och speciellt J, så skulle jag aldrig orka allt det här.
Vilken härlig känsla det är att längta till den man älskar, veta att vi ska tända första ljuset den första advent, för första gången tillsammans. Vakna på morgonen och se allt det vackra som finns den här speciella söndagen, tända ljus och dricka en kopp kaffe, mysa till en god frukost. Hitta andra vägar till fika i år, inte nybakade pepparkakor och saffransbullar som hör till, Den speciella doften som sprider sig runt fikat av saffran, kaffe, pepparkakor och tända ljus. Var hittar man den doften tro. I min älskades famn kanske, en puss till kaffet kan funka kanske. Får prova det i år. Så snart är denna mörka november slut, det finns några speciella datum i denna månad som lyser upp, någons födelsedag och namnsdag.
Så ta vara på varandra och försök ta tag i att ringa det där samtal som ni menar men känner att det är jobbigt att slå siffrorna till . Efteråt skänker det sådan ro i kroppen. Eller köp den där blomman som du tänkt, har en arbetskamrat som är fantastisk på att handla och inte bara tänka. Beundransvärd är hon.
 |
| Puss eller lussebulle- vilket smakar bäst :) |
Ha de skönt i adventsljuset och vara rädda om varandra...KRAM
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar