Rosa rosor och sjuskrivning

Vilken härligt bubblande känsla en vacker bukett rosor kan skapa inombords. Vackra rosa rosor, ståtliga och höga i en vacker vas som inte tar det vackra av rosorna utan förhöjer känslan av buketten ytterligare. Tack älskade för den känslan du gav mig. Du ger så mycket av dig själv, du får mig att känna mig värdefull och behövd. Min självkänsla blir starkare för varje dag och livet ser så ljust ut trots min rygg som lever apa hela tiden.
Men snart ska jag bli bättre, bra kan man aldrig bli men man får göra det bästa av situationen även om det är svårt att se vissa dagar när hela kroppen värker, när inte kroppen vill göra allt det där som jag vill.  Allt man håller i handen far till golvet, helt oförklarigt så tappar man mer i golvet när man har svårt att böja sig ner för att plocka upp det. Känner mig lite bättre efter ett par veckor med sjukskrivning, har haft ork att träna lite mer när man inte är tvungen att lägga sig när man kommer hem för att orka med nästa dag. När man någon natt kan få lite sömn för att inte kroppen värker så mycket så man vaknar flera gånger under natten. Vaknar när man försöker vända sig och den sömninga kroppen inte klarar det själv, den behöver hjälp och mer krafter av en kropp som väcker upp en till en halvdåsig medvetenhet. Man klarar vända sig och sen är man klarvaken en stund och försöker somna om.

Men rosorna som stod där på bordet gav mig sån lycka och stärkte hela mig. En stor gest av min älskade och ett stort tack för att han är den han är.
Nu återstår funderingen ska man chansa på att de inte nickar när man kommer hem efter en liten tripp till Dalarna, att de står lika vackra o ståtliga på bordet eller ska man inte chansa och torka rosbladen innan man åker. Vet att jag kommer välja rätt, antar att imorgon har jag lagt dem att torka så jag kan ha dem kvar.
Att jag väljer rätt vet jag för det är min vilja som bestämmer över dem. Känns skönt när man klarar ta egna beslut utan att osäkerheten gör att man måste fråga om råd till allt. Ytterligare en sak som stärker självkänslan.
Ser fram emot helgen och att få åka till Dalarna, en liten utflykt till Örebro för att hälsa på J:s farmor. En helt underbar tant, till ålder gammal men i sinnet mycket yngre än de flesta äldre jag känner. Påminner lite om min egen mamma, yngre i sinnet än i kroppen.
På söndag får det bli lite träning i simbassängen så man klarar att åka hem igen. Dessa avsked känns lite jobbiga men samtidigt så vet vi att vi snart ses igen. Trodde aldrig att jag skulle hitta någon att älska och att älskas av igen. Men där fick jag TJI. Men underbart är det.

Så får vi se om jag får ett samtal från läkaren imorgon, än orkar inte min kropp jobba några längre dagar. Kanske en dag att man klarar av att jobba heltid, NEJ jag vet att jag kommer jobba heltid igen, men inte där jag är nu. Det är inte ett jobb för någon egentligen, tungt och långa dagar. Men älskar jobbet jag har, kontakten med alla människor varenda dag. Svårt att tänka mig själv på ett instängt kontor och inte träffa någon på hela dagen. Men är det det jobbet jag får och klarar av så är jag nöjd. Vill inte gå hemma och inget göra. Så den som väntar på något gott vänta aldrig för länge. En dag dyker alla pusselbitar upp och allt faller på plats för mig och min dotter.

Vackra eller hur

Livet är upp och livet är ner

Ibland ändrar sig allt, det man tror är ett vanligt ryggskott är något helt annat, det äter på psyket lite varje dag, men får styrka av en som betyder så oerhört mycket för mig. Jag hoppas han inser och förstår vilken styrka han ger mig genom att bara låta mig veta att han finns där och älskar mig. 

Igår fick jag gå hem från jobbet för ryggen och armarna värkte så mycket, lite tröst i allt var att brevet som jag väntade på anlände igår från ortopeden i Karlstad. Ska bli skönt att får komma dit äntligen och man hoppas ju på underverk även om man vet att det inte sker underverk över natten.

Idag fick det bli en liten promenad, slutade där jag brukar fast idag kom jag fram innan kyrkan stängde, gick in genom porten på sidan av Fryksände kyrka, tände 2 ljus. Ett för mina nära som inte finns vid min sida på jordelivet. Och det andra för framtiden och att mitt liv för mig och mina nära ska ordna sig till det bästa. Bad en bön om att jag ska få en framtid utan ständiga smärtor i ryggen, vissa dagar är det bättre men aldrig helt utan smärtor.

Fridfullt det är i kyrkan, känns så tryggt där. Lukten och ljuset känns såväl igen. Altaret med dess vackra fönster i bakgrunden, idag kom jag o tänka på Jesus, när han blev född. Om man tittat upp på toppen av altaret så ser man stjärnan- Betlemsstjärnan som strålar så vacker och bakom det vackra fönstret som får en att tänka på Betlehem så vacker den natten måste ha varit.

Fortsätter min promenad över kyrkogården, ner till minnelunden, bänkarna står kvar där ännu. Sätter mig ner för nu säger ryggen stopp. Orkar inte mer skriker det från nedre delen av ryggraden. 

Sätter mig ner på bänken och plötsligt så rinner tårarna ner i stora strömmar nerför mina kinder, känner hur de droppar ner på min jacka. Går inte att hejda, tänker på mina föräldrar ibland saknar man dem så mycket så det finns inte ord. Känns bra att låta tårarna rinna. Tänker så mycket på vad som kommer att hända inom den närmsta tiden. Vill så gärna leva mitt liv utan smärta och göra det som man vill utan att känna sig hindrad av ryggen.

Vill leva ett fullvärdigt liv med mina älskade nära och kära, min stora kärlek som jag hittat i en mas på ungdomens år..hihi. Man är ju inte äldre än man känner sig. Vill göra allt som vi pratar om, vill leva utan att ständigt bli påmind om att man inte kan göra det och man klarar inte det för det finns något som tar i och säger stopp.

Men det ska bli bättre sägs det och det får man tro på, har ju hittat livsglädjen efter en jobbig vintervår. Känns som jag kommer att gå o tända mer ljus i kyrkan det stärker mig betydligt när man inte har de man älskar nära sig. 

Jag hittar både styrka och tro i minneslunden, ett ställe att gå till för att sörja när man har så långt till gravar man skulle vilja besöka. Skriver svamligt idag det känner jag, men det är ungefär så som jag känner mig idag inombords. Vet precis vad jag ska göra i min framtid men inte riktigt när och hur. Man får se tiden an som det så fint heter. Och glädjas åt det man har för dagen och hoppas kan man ju alltid på att underverk sker och man vinner drömvinsten på lördag.

Fick sms av en vän idag som accepterat sitt öde och tar det med en stilla ro som det kändes av det som han skrev. Kan bara skicka värmande tankar som stärker i det han har framför sig, mer kan man inte göra. Fast man skulle vilja göra något, men vissa saker kan man inte trolla med. Trots allt det hårda och orättvisa som sker så har jag min tro till Gud kvar, han måste ju ha någon som helst mening med det han gör.

Tänk om man vann drömvinsten på lördag, då skulle jag göra mycket gott åt andra det vet jag. Men mina drömmar blev också verkliga. Ett stort hus för barn som behöver komma hemifrån tex, som behöver trygghet och värme av människor om kan ge av sig själva utan att känna avundsjuka och se ner på andra männsiskor.

Man kan inte hjälpa andra men man kan hjälpa några, om alla tänkte så så skulle många bli hjälpta, mer än när man tänker det har ingen betydelse det jag kan göra. Men om du istället tänker det lilla som jag kan göra är bättre än inte alls.

Visst är den vacker vår kyrka

Vilka skatter man har i sina gömmor

Vilka skatter man hittar när man går igenom alla sina saker, värdefulla skatter för mig som person, rätt så värdelöst för andra som inte ser det jag ser i dessa vackra ting eller fotografi. Hittade ett kort från en resa vi gjorde 1996, det år jag fyllde 30 år vilken ungdom man är. Ett kort av hela resesällskapet bestående av 13 personer, vilka dagar man hade där- En båtresa på havet, med det vackraste renaste vatten jag sett.
Bilden sitter kvar på  näthinnan och man minns med en lycka i kroppen att man fått uppleva den vackra platsen.
Minnet av den borttappade plånboken i havet när det badades med plånboken i bakfickan, min niece envisa dykningar med snorkel och cyklop, hon var så säker på att hitta plånboken med alla pengar, hon dök i en halvdag tror jag, kammade av bit för bit av botten.

Det utlovade med ett skratt och lite ironi en hittelön ganska stor om hon hittade plånboken, ingen annan i resesällskapet trodde att hon skulle hitta plånboken, kan nu tänka er minen och lyckan på en tolvårig tjej när hon kommer upp ur vattnet först med ena armen och plånboken rätt upp i luften, sen ett ljud tittat här vad jag hittat. Vilken lycka och glädje det skänkte i hela resesällskapet, man fick tillbaka något man trodde var förlorat för alltid. Och hittelönen utbetalades till lycka för den dykande glada tjejen.

Vilket gäng, en oförglömlig resa

Om man minns det lyckliga i livet så lyfts man i sinnet istället för att tynga ner sig med sorger man upplevt, och glädjen och livet blir som mycket lättare när man inte gräver ner sig och inte ser det vackra i livet.

Efter ett par år i mörkret i livet ser jag ljuset, vet att min framtid ser ljus ut. Vet att jag har många vänner och släktingar som gillar mig som jag är. Att jag har en dotter som behöver mig mer än hon förstår alla gånger själv, en underbar kille som får mitt liv att bubbla av glädje.

Så vad framtiden har i sina gömmor är man lite nyfiken på, men i slutet är det ödet och Gud som bestämmer vad som ska ske. Ibland kan man tvivla på att Gud är god med all ondska som uppstår, men han kan inte hjälpa att människan blir ond alla gånger, det är en svartsjuka och avundsjuka på att andra har det bättre som styr över ondskan. Istället för att glädjas åt den lycka man har så blir man bitter och sur för man vill ha det andra har. Man tror man blir lyckligare av pengar på banken och ett bord som grannen har, istället är det ju så att det är inte bordet som skänker glädjen, men det kan inte den bittra se för den har inga vänner runt sitt bord.

En som glädjs åt det den har behöver inget nytt bord att sitta runt, ett gammalt bord tex från loppis skänker trefaldig glädje om sällskapet runt bordet finns där, som skänker den glädje i livet som är värdefull.

Finns många liknelser i verkliga livet som man kan  berätta om, men var rädd om dina vänner.

De är värdefulla och du är värdefull för dem.

Nu ska jag plocka vidare i mina skatter, minnena av det liv som skänkts av nära o kära är den glädje så stor.

Så nu är det till att göra nya minnen som man har när man blir lite äldre. Än är man ju rena ungdomen trots denna rygg som vissa dagar känns som den levar i hundra år och sinnet i 25 år, gissa om det skapar inre konflikter när själen tror att den kan göra vissa saker som kroppen säger STOPP för.

Men en ny diet och stavar när man promenerar är rekomendationer för att man ska bli bättre så det satsas för fullt. 

Så på med ryggan och fram med stavarna.