Packa ner hennes handdukar och lakan. Har hittat mycket, gjort en resa genom livet, ja fann tom mitt dopbrev. Många känslor har gått igenom kropp och själ under resan i brudkistan, som att öppna Pandoras ask, gick inte att stänga när man väl lyft locket o börjat titta vad som fanns i kistan. Grattiskortet från söndagsskolan med en vacker fågel på, mina första lockar som klipptes av mitt hår. Alla konfirmationskort jag fick, ja vilken ordningsmänniska jag varit undrar om jag hittar tillbaka till den ordning o reda jag hade. Alla askar som mina smycken legat i fanns kvar med en liten papperlapp som talade om vad som legat i asken o varifrån asken kom. Mina klippdocker som jag lagt ner så många timmar på, vilket engagemang och fantasi som fanns därinne i min hjärna o i mitt sinne. Måste finnas därinne i min kropp o själ, gäller att hitta det o väcka det till liv igen. Ja nu ska jag inte klippa klippdockor o ge namn o lägga i telefonkatalogen sen 1976/77 en sån där blå stor en. Hittade en påse filmstjärnor, alla tackkort och julkort med foto. Vykort från all världens hörn, blandade med mina elevkalendrar och brev, något som jag ska läsa o slänga, mina innersta tankar som fanns då är inget för eftervärlden att läsa. Nu återstår en andra rensning, finns lite saker som jag ska läsa o sen kasta, ska köpa mig ett album för vykort som kommit från vänner o släkt. En pärm för tidningsurklipp, och ytterligare en för alla tackkort som kommit. Kanske jag hittar fantasin och kan få lite ordning. När jag gått igenom alla mina saker o får den ordning jag vill ha först då tror jag att jag mår 100 % bra. Ser i mina tankar vad jag vill och hur jag vill ha det, gäller att orka slänga o sortera, fundera på vad man gör med sådant man inte vill slänga. Inte kan kasta men vill att det ska finna något hem någonannanstans.
Ibland önskar jag att jag hade hjälp av någon osynlig hand som visade mig en del saker som jag inte hittar svar på men förstår att det kommer när jag gått igenom allt både i sinnet o i mina kartonger. Något jag måste igenom och är något jag måste göra själv. Mycket som jag sparar är för jag är rädd, rädd att glömma att inte komma ihåg. Men har börjat inse att man kommer ihåg det som är viktigt, sen blir man påmind om lite saker när man går igenom gamla saker, men de bästa minnena kommer man ihåg utan saker de finns därinne, därinne i värmen som finns i min kropp. Man minns med kärlek sina nära o kära, de man mist o de man har kvar. Hittade många kort med namn som inte finns längre, o vilken glädje dessa människor gett mig när de levt. Tänker på de sista åren vad många jag mist, mamma o pappa, svärmor och mostrar o morbrödrar, mina kär tant Gunvor. Tänker på sorgen men tänker med tacksamhet vad de gav mig när de levde.
Alla saftglas o kakor som jag o tant Gunvor drack och åt. Somrarna på landet, vid min mosters sommarställe. Då jag kunde ha drunknat om inte mina kära bror dragit upp mig ur kallkällan. Tacksam för livet när man tänker, samtidigt som man saknar det som var. Försöker lära mig sakna med glädje för allt som de som inte finns med mig gav mig när de var i livet. Tänka att det är skönt för en del av de jag förlorat slipper lida av de sjukdomar de led av. Slippa ur den smärta som härjade i deras kroppar som avspeglade sig i deras vackra ansikte. Vilka vackra människor som omgett mig i mitt liv, vackra både i själen o till utseendet.
Sen börjar man tänka på allt det vackra man har kvar i livet, alla vackra underbara människor man känner som fortfarande lever. Känner vilja att vilja leva igen, vill delta i livet som rullar förbi. Vill vara med o skapa min egen framtid. Vet inte än hur min framtid kommer se ut men känner att jag klarar av att vara med i min egen framtid. Vill vara med i min framtid med kraft o vilja, känner glädje i kroppen, orken kryper sakta tillbaka för var dag. Tacksam för den hjälp jag fått, att jag fått chansen att komma tillbaka och vilja att leva mitt liv igen.
Nu ska jag läsa mina brev och almenackor, se vilka fester jag varit på och om jag hade kul när jag ändå var i farten, tänker på när jag var yngre, vilken fart o fläkt det alltid var ikring oss ungdomar. Vi hade alltid mycket på gång, ja en del tål nog inte den här bloggen att man berättar. Men en del av minnen kommer ni säkert få höra när tiden kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar