Har sovit konstant nästan sen i fredags. Ligger där under täcket o tror att jag inte är sjuk utan kan gå upp och simma Vansbrosimmet på söndagen, men förnuftet o ett samtal med min bästa kompis låter mig förstå att det är inte genomförbart. Men när jag ligger där och tänker under täcket innan jag åter igen slumrar in i febersömnen så tänker jag att jag måste simma iallafall. Ja visst säger förnuftet i min hjärna till själen i mitt hjärta, nästa år kan du simma och då kan du vara mer tränad än i år. Men jag skulle göra detta för att bevisa för mig själv att jag klarar det och att jag kan bara jag bestämmer mig för något. Men nederlaget att inte simma är inte så stort i dag som det hade varit om vi går tillbaka några månader eller bara några veckor. Då hade det varit stor katastrof och besvikelsen att inte ha något värde har varit så enormt stort. Men jag vet nästan till 100 procent att jag skulle klarat av att simma om jag bara bestämt mig.
Men hade känts otroligt bra om jag genomfört det idag, startnummer 4077 kl 12,30 kom aldrig till start. Ligger under täcket och sover en stund just när starten går, ligger under täcket med kläder på o huttrar lite trots en temperatur på över 20 grader både inne o ute. Så vilken tur att ens förnuft säger ifrån ibland, annars kanske jag proppat i mig några alvedon o simmat ändå, med följd att man kanske förstört hela semestern som börjar om en vecka. Äntligen semester säger jag då.
Så nu är Vansbro över och startnummer 4077 kom inte till start så inte heller blev loppet genomfört, trots så mycket engagemang i simningen. Men som sagt för 2 månader sen hade jag tagit det mycket personligt att inte kunna simma, nu är det inte så farligt men hade varit skönt att genomfört det. Men visst hade jag varit stolt över mig själv när jag fått medaljen som bevis för utfört lopp.
Nu får det bli träning till nästa års Vansbro, Vansbrosimmet 2012. Då ska jag gå i mål och då hinner jag träna lite mer än i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar